Det blev 4 mil på gamla Bettan igår. Gårdagens upptäckt: Skåne är inte platt & det blåser något helt SJUKT mycket. Motvind hur man än vände och vred i stort sätt. Men det var bara att trampa på. Jag hade Pierre med mig så det blev en del tips och trix på vägen. Det tackar jag för!

Då är det bara 26 mil kvar.. Men SOM jag ska äta köttbullar under Vätternrundan, tiden kommer gå fort! WOPPA!

JAG KLARADE DET! I december så ställde jag mig på skidorna för första gången. Har sen dess kört 10 mil sammanlagt och som längst 1,5 mil i sträck. Enligt Vasaloppets hemsida så rekommenderar dom 50 mil innan för att få en positiv upplevelse, upsi. Kanske inte så konstigt att jag hade en fruktansvärd ångest och ont i magen dagarna innan starten skulle gå.

Målet var att klara alla spärrtider. De första 3 kontrollern gick bra. Hade ett superfäste men det fick man ju sota rejält för sen när det var utför hehe. Det var inte 1 eller 2 som gled förbi mig utan det var säkert 10-20 st i varje jäkla backe så det var bara till att staka nerför också.. Sen när jag kom fram till Evertberg (4,9 mil in i loppet) så var det nära till gråt alltså. MIN RYGG!!! Jag hade sån fruktansvärd kramp och var orolig för spärrtiderna. Men jag insåg där att jag låg långt före spärrtiderna så då började jag ta längre vila vid kontrollerna och jag stannade även någon gång ute i spåret för att sträcka ut ryggen. Nu var målet att komma under 11 timmar!

Det var bara att pinna på. Kilometer efter kilometer. Och när jag kom till sista kontrollen och inser att jag har bara 9 km kvar till mål så var det nära till gråt där också, men denna gången av lycka! "Det är inte ens 2 varv runt golfbanan där hemma" tänkte jag. Och på slutet började även glidet komma så de sista kilometrarna var så sjukt härliga.

När jag började höra speakern och skymta den där upploppsrakan så pirrade det i hela kroppen. JAG GJORDE DET! Det tog 10 timmar och 50 minuter. UNDER 11 TIMMAR. YES!!! Och trots mina ynka 10 mil i bagaget och krampen i ryggen så var denna resan en positiv upplevelse. Det går inte att förklarar känslan att befinna sig i spåret en hel dag och sen glida in i mål. Så många känslor!

 

Och till slut, 90% av allt sitter i huvudet. Det är helt sjukt hur mycket man klarar av bara man har bestämt sig. Det hade inte spelat någon roll om jag hade varit i mitt livs form, hade huvudet tvekat så hade det inte gått.

Har åkt hem till småland över helgen så jag kan köra lite skidor! Helt enkelt som ett litet träningsläger för mig själv. Det är nämligen bara 2 VECKOR kvar tills det är dags för Öppet Spår. Nervös? EH JAPP!

Så denna helgen innebär KÖTTNING ute i skidspåren. Känns bra! Förresten, ses vi i spåren under Öppet Spår den 24/2?

När jag ger mig ut på golfbanan för att åka så tar jag alltid och börjar med ett uppvärmningsvarv för att SCANNA av banan. Vilka är ute i spåren idag? Är det något gammalt offer eller ska jag ge mig på någon ny idag.. Jag har koll på varenda KOTTE där ute för att kunna tävla mot dom.

Kvinnan i svart (kan ibland också ha svart jacka med röda armar) och kvinnan i lila (som på senare tid försöker förvilla mig med en RÖD jacka, funkar ICKE på mig!!) det är dom jag brukar tävla mest mot.

"Kvinnan i svart" är en riktigt jäkel. Första gången jag tävlade mot henne så hade jag kört ETT varv när hon hade kört TVÅ så henne brukar jag inte tävla mot utan mest tänka att NÅGON DAG ska du få dig en match. Nu en vecka senare så är hon bara liiiite mindre än ett halvt varv före, hihi! (ett varv är 5km)

Sen "kvinnan i lila/rött" hon blev snabbt ett offer! Jag fick syn på henne i en uppförsbacke första gången och jag slet som ett DJUR för att komma förbi henne och det gjorde jag också!! Sen att hon tog en runda till efter att jag hade gått av är en annan historia!

 

HÄNG MED MIG PÅ RESAN.